Kan Corona lära oss något om hållbarhet (signerat Johan Flyckt)

Det är väl ingen som kan undgå det Coronakaos som väller över oss. Det spelar ingen roll vilken TV- eller radiokanal jag slår på så kommer nya dödssiffror och nya antal smittade. Slår jag på datorn och går in på sociala medier väller det in mer eller mindre begåvade åsikter om vad som händer.

Mitt i allting har vi som vanligt konspirationsteoretikerna och fascisterna som försöker slå knut på sig själva så att det blir Stefan Löfvéns fel. Några vill håna sina grannar för att de bunkrar medan andra vill slå ihjäl mig på bussen för att min allergi gör att min näsa rinner. Den största nojan av dem alla är dock som vanligt inte rädslan för döden utan rädslan för vad som händer på börsen. Men någonstans i allt det här upptäcker jag något som gör mig nyfiken och lite optimistisk. Är det så att Coronaviruset har tänt något bortglömt inom oss som kan göra oss lite hållbarare för oss själva och de generationer som kommer efter oss.

En balanserad krismedvetenhet är något bra
Det var någon som sa till mig att vi i Sverige är fredsskadade och jag fattade först inte vad personen svamlade om. När jag tänkte efter så var dock liknelsen genial. Motsatsen till fred är ju krig och på samma sätt som krig förstör människor så kommer ju fred och välstånd att få någon form av effekt på människor. Måste jag välja så blir jag hellre fredsskadad än krigsskadad alla dagar i veckan, men det får ändå konsekvenser. I vårt fall i Sverige med sammanhängande fred sedan 1809 och utvecklandet av folkhemmet under 1900 talet så har konsekvensen blivit att vi förutsätter att staten löser de problem som uppstår. Men den självklara frågan om vem staten är ställer vi aldrig. Det är precis som om vi inte längre förstår att staten är du och jag. Säger någon att du inte ska fråga vad Sverige kan göra för dig utan istället ställa dig frågan om vad du kan göra för Sverige så ser folk ut som de sett ett UFO.

I allt som händer runt Coronaviruset ser jag dock att något också händer med oss. Det är precis som detta virus med sitt hot mot oss mobiliserar de slumrande goda krafterna i samhället. På Järva har det till exempel bildats en Järvagrupp som hjälper folk att handla och mycket annat för att underlätta inte minst för de äldre. Människor som kan visar hänsyn genom att inte gå till jobbet när de är hängiga, de jobbar hemifrån och hela kultur- och idrotts Sverige stänger ner trots enorma påfrestningar. Jag vill påstå att även en viss hamstring av varor kan vara bra för samhället om den är balanserad. Jag tror att det är bra att som myndigheterna rekommenderar ha konserver och vatten för att åtminstone klara sig sjuttiotvå timmar oavsett om det är ett virus i omlopp eller inte. Så länge vi inte tömmer butikerna för varandra i onödan så är en viss krismedvetenhet något bra. För om staten nu står inför en enorm belastning och vi är överens om att staten är du och jag så bör vi fråga oss hur vi kan bidra i en svår tid.

Coronaviruset tar fram det bästa och det sämsta inom oss
Min analys är att den typ av mer omfattande hot som Coronaviruset upplevs som tar fram det bästa och det sämsta inom oss. Det känns som om vi drivs av rädslan som snabbt tycks bli farligare än det som från början är det aktuella hotet. Det är också detta som får oss att begå irrationella handlingar som att köpa makrill i tomatsås och toalettpapper för en livstid istället för att ta sig samman och fråga sig vad som är bäst för både mig själv och för hela lokalsamhället.

På något sätt tycks rädslan inverka positivt på många av oss utifrån att det tycks få humanismen och medmänskligheten att vakna. Någon frågar grannen som man annars knappt pratar med om de ska ha något från affären och brevbäraren går inte ens in med posten på äldreboendet utan löser det på annat sätt utanför. Men allt det här kräver att vi kan besegra rädslan med kunskap och medvetenhet. För det är ju först när paniken släpper som vi kan fatta rationella beslut och förstå att det förmodligen är bra även för mitt liv om grannen också mår bra och har en egen makrillsburk.

Coronaekonomin blir sannolikt det största hotet
Som alltid i en värld baserad på kapitalism och marknadsekonomi så tycks det största hotet till slut hamna inom ekonomin. Det är inte så att jag inte ser alla fördelar med det kapitalistiska systemet också. Men just när det kommer till hållbarhet och krishantering så tycks det bli problematiskt då ekonomin idag inte styrs av faktiska värden utan förväntningar om eventuella värdeförändringar i framtiden.

Idag pratar ekonomer om spegelvända grafer där varje plats som visar stigande kurvor i antalet virussjuka får samma motsvarande nedgång och negativa grafer i ekonomin. Det vore okej om de bara följde varandra men paniken på börserna gör att det ser ut som att skadan och effekterna i ekonomin kommer att leva längre än Coronaviruset. Det verkar denna gång vara rese- och eventekonomin som kommer att ta den stora smällen. Precis som fastighetsbranschen och IT branschen har delat på de tre stora kriserna jag sett i vuxen ålder så ser det ut som om det är en specifik bransch som tar huvudsmällen. Gemensamt för dem är att det är branscher som i närtid haft en stor tillväxt. I början av 1990 talet var det fastigheterna, runt millenniumskiftet var det IT branschen och runt 2008 var det den amerikanska fastighetsmarknaden som drev krisen. Vill vi kan vi även lägga till oljekrisen 1974 som drev min egen pappa i konkurs. Då var det fel tid att handla med och renovera bildelar. Den är gången är det en snabbt växande turist- och eventindustri som tycks få ta smällen.

Förmodligen sker detta av två skäl. För det första är det den delen av ekonomin som fick de första restriktionerna och för det andra är det en del av ekonomin som de senaste åren vuxit fort och har förväntningar som är väldigt uppblåsta i förhållande till sitt faktiska värde. Det är ju ingen råvara vi pratar om utan det är en upplevelse, och vad händer när ingen vågar uppleva tillsammans med andra. Jag känner folk som driver vanliga pubar i förorten och bara nedgången i deras bokningar får mig att inse att det är allvar. Än värre är det i upplevelseindustrin. Jag har en vän som jag idag bara möter på facebook, men förr tävlade vi mot varandra i Boule. Han beskriver en skrämmande situation. Han har varit med och gjort boulen till ett event för både företag och privatpersoner i och utanför Sverige. Han har ett häftigt koncept i Boule & Bar. De satt på skype och olika chattar länkade i sju städer en hel söndag för att se vad som nu går att rädda. Så inte minst inför de kommande ekonomiska kriserna är det viktigt att vi håller ett visst lugn och det känns bra att regeringen pratar om krispaket upp till 300 miljarder kronor. Det lär behövas och det kommer kanske krävas mer.

Vad kan då Coronaepidemin lära oss om hållbarhet
Jag måste säga att trots det finns enorma utmaningar och väldigt mycket lidande just nu så finns det positiva möjligheter vi kan ta med oss på vägen ur detta. Det förutsätter dock att vi lägger kollapsromantiken åt sidan och att vi förvandlar vår rädsla till medvetenhet. Det är liksom inte läge att samla billiga politiska poäng för att du inte gillar statsministern. För när jag inte gillar din statsminister så ger jag igen. Det är inte framkomligt.

Jag ser hur vi faktiskt börjar hjälpa varandra på ett sätt jag saknat i Sverige rätt länge. Jag ser också att vi förändrar vårt beteende när det gäller jobb och resor. Kanske är det så att vi via denna kris kan utveckla möjligheten till att arbeta hemifrån för de yrkesgrupper som kan det.

Kanske är detta ett stålbad som på sikt får börserna och ekonomerna runt om i världen att hitta en fungerande dialog med de forskare som påpekar att jorden inte klarar av vår ständiga jakt på tillväxt längre. Kanske är det så att utan att bli protektionister så förstår vi att det är bättre att dricka kaffe på Caféet som grannen driver än att ta samma kopp kaffe på någon multinationell kedja. För kaffekoppen jag köper av grannen kommer förmodligen att återinvesteras i mitt närområde och dess väg till koppen kanske är något skonsammare för miljön.

Jag håller i alla fall tummarna för alla som nu är sjuka och för alla fantastiska småföretagare, för alla idrottsföreningar och för alla kulturarbetare som betyder så mycket för oss. Det är en svår tid men jag tror vi går starkare ur den. Jag tror att något varmt och bortglömt har väckts inom oss och att vi faktiskt vill ta hand om varandra. Det handlar bara om att inte öppna dörren för politiska ideologier som vill försätta världsekonomin i kaos för sina egna syften, påhejade av naiva kollapsromantiker. Jag är själv en godhetsromantiker men jag tror att godheten är lat. Därför måste den känna hotet på allvar innan den vaknar. Kanske är vi där nu!!!