Det finns inga ateister i skyttegravarna, men det förstår inte ett fredsskadat folk (signerat Johan Flyckt)

Det finns en anledning till att jag som socialist och fostrad i ett ateistiskt hem fortfarande är kvar som medlem i Svenska Kyrkan.

Det är för att jag redan i unga år var med om att en granne hade hyrt ut en buss. En buss som blev riksnyheter när den kraschade i de norska bergen full med skolbarn. Under ett helt års tid såg min granne ut som om han tänkte ta livet av sig för att man misstänkte något fel med bussen. Till slut tog tragedin en annan vändning då skuldbördan istället hamnade på en förälder som körde bussen. Han hade rätt körkort men ingen vana att köra i bergen. Så haverikommissionen konstaterade att han bränt alla bromsbelägg och till slut skenade bussen rakt in i en bergvägg med en massa döda skolbarn från Kista (om jag minns rätt) som följd. Poängen här är att tack vare att det var en granne som var inblandad så blev det en av mina första nyheter jag följde. Det som slog mig var att de enda som verkligen gjorde något förutom att leta syndabockar var statskyrkan som det var på den tiden. De hade sitt katastroffokus inställt på att hjälpa förkrossade mammor, pappor och syskon.

Allt det där kom tillbaka till mig nu i veckan som gick när jag först läste Per Bjurmans krönika på webupplagan av Aftonbladet ”Ett nödrop från New York”. För att sedan få i min hand en kristen gratistidning från Småland (Vision Höglandet) och en inledande Ledare av redaktören Mikael Torstensson. Den senare gjorde en sak av att den ateistiska tidningen Aftonbladet genom sin New York krönikör Per Bjurman publicerade en text med raden ”-New York. Gud hjälpe oss”.

För femton år sedan törs jag lova att detta hade provocerat mig. Men när jag läste bägge texterna igen så var det som om barn- och ungdomsåren kom tillbaka. Det var ju just den här insikten som gjort att jag aldrig velat eller vågat överge min religion helt och fullt även om jag inte varit bekväm i att praktisera den i grupp. Det var ju det här som var coolt med mina chilenska vänner när jag växte upp. De kunde tatuera ”Che” och Jesus på samma kropp.

Den gemensamma nämnaren i Mikael Torstenssons ledare i tidningen ”Vision Höglandet” och min egen upplevelse av den kraschade bussen i de norska fjällen är hur nära till det blir till gud när krisen är här. Torstensson konstaterar också att den agnostiska fernissan lätt rinner av när krisen är här. Min reflektion över det är att:

·        När egoismen och viljan att satsa på sig själv inte längre räcker till för ett välbefinnande

·        När politiker försöker se handlingskraftiga ut snarare än att göra rätt saker.

·        När vetenskapen desperat letar efter svaren

Det är då vi människor vänder oss till vår religion. Det är då vi kristna söker svar i skapelseberättelsen.

Kan Corona vara krisen som ger oss förutsättningar till en hållbar framtid
Både Per Bjurman och Mikael Torstensson har hämtat kraften till sina artiklar i ett gammalt amerikanskt krigscitat. ”-Det finns inga ateister i skyttegravarna”. Även tidningen Forskning & Framsteg har i en artikel tagit fasta på detta citat från en mig veterligen okänd soldat och konstaterar att krigsupplevelser inte helt sällan gör människor religiösa. Det är helt enkelt så att kriser får oss att söka meningen. När vi inte kan se meningen med lidandet och när vi inte kan se varför det sker så upphör hela vårt inlärda system att fungera. I Sverige har vi inte haft några enorma naturkatastrofer och vi har varit i fred sedan år 1809. Vi ska vara väldigt tacksamma över det men vi ska inte blunda för att vi är ett fredsskadat folk. För de flesta svenskarna är Tsunamin på andra sidan jordklotet 2004 den enda katastrof vi på riktigt kan relatera till. Jag vill inte på något sätt förringa det individuella lidandet där och då men det drabbade en, med samhällsperspektiv, ganska liten och röststark grupp svenskar. Det är därför jag tror att Coronaviruset slår så hårt i vårt sinne. Det kan verkligen vara du och jag. Det är också därför som jag tror att när krutröken lagt sig och alla som behöver har fått sörja sina nära och kära så kommer Corona att göra oss till lite bättre människor. I alla fall ett litet tag.

Vi kan redan se signaler på sociala medier som tyder på att vi i den välmående medelklassen satt morgonkaffet i vrångstrupen och tvingats att bli lite mer ödmjuka. På Facebook ser jag till exempel helt plötsligt inget gnäll om bidragsberoende parasiter och höga skatter. Jag hör bara kraven på ökade bidrag till haltande företag och nyinköpta dyra villor. Jag har inga problem med det men jag hoppas det lär oss något innan vi återigen tar oss rätten att håna och spotta på den romska kvinnan utanför mataffären. Och jag tror i grunden gott om människor. Jag tror verkligen att det nu föds en ödmjukhet. Det kanske är så som Karin Boye säger. Att det gör ont när knoppar brista. Men det kanske också är så att i den friska luften av hållbar solidaritet som följer därefter så kan vi låta solen värma befriade själar.

Det vi behöver nu är att gå från ord till handling
Jag tror att vi är ganska många som faktiskt ser möjligheter i detta fruktansvärda lidande som COVID 19 för med sig. Möjligheter som dock inte uppstår om vi inte nu orkar med att faktiskt visa solidaritet med alla som drabbas och lider av virusets härjningar. Det handlar om sjuka, det handlar om anhöriga, det handlar om folk som blir arbetslösa och det handlar om folks om inte har råd att betala för sitt boende.

Det viktigaste är dock att vi inte tycker så mycket utan att vi går från ord till handling. Det handlar nu inte i första hand om vad jag kan få, utan att först fråga vad jag mäktar med att ge. Jag själv är socialist och de vackraste orden jag vet i arbetarrörelsens historia är ”-Efter var och en efter förmåga till var och en efter behov”. De som är liberaler får leta i sina socialliberala arkiv med en stolt historia i arbetet för individens frihet och de som är konservativa får leta i sina värdekonservativa gömmor. Det viktiga är att vi nu hjälper varandra. För Milton Friedmans hysteriska nyliberalism som kröntes med ett Nobelpris 1974 tror jag inte har någon framtid. Inte i en värld som kommer att behöva kollektivet för att bemästra klimathotet och kommande virusattacker. Men vi ska göra det samtidigt som vi vårdar individens rättigheter, och när jag ser mig omkring i mitt närområde ser jag att det går.

I den Lokala Hyresgästföreningen Centrala Edsberg har jag mina vardagshjältar. Det är där jag bor. Där har vi en kvinna vid namn Ingela Mattsson som helt på egen hand dragit igång projektet ”Matkassen” under Hyresgästföreningens flagg. Hon har nu i flera veckor sett till att handla åt gamla och sjuka i området. När jag ser det hon gör och på hur det påverkar människor i vår närhet så känner jag hopp och förtröstan. Jag känner själv stolthet över att arbeta på Hyresgästföreningen och att i ett litet hörn få vara en del av detta. Det är precis så vi bygger ett vi utan dom.

Låt oss besegra COVID 19 genom att kämpa tillsammans för en hållbar värld
Oavsett religion och oavsett om du är troende, agnostiker eller ateist så låt oss kämpa. Låt oss kämpa över de ideologiska gränserna mot hat, girighet och allt annat som slår sönder våra barn och barnbarns möjligheter till en hållbar värld.

Jag gör själv inga stordåd men jag försöker följa råd och rekommendationer från myndigheter. Jag försöker också att handla av små lokala företag för att de ska finnas kvar när krisen är över. Jag försöker helt enkelt att leva efter någon form av etiska regler jag byggt på min tro på socialism och kristendom. Men det viktiga är inte vilken ism du tillhör, eller vilken gud du tillber. Det spelar inte heller någon roll om du inte tillber någon. Bara vi nu går ihop tillsammans för en hållbar värld.