Mer än en gång har självutnämnda experter uttalat sig dåraktigt om förhandlingsmodellen på den svenska hyresbostadsmarknaden, och nu har det hänt ännu en gång…

På DN Debatt den 26 oktober publicerade professorerna Roland Andersson och Lars Jonung en artikel där de tvärsäkert talar om att förhandlingsmodellen på den svenska hyresbostadsmarknaden är en statlig hyresreglering, och de som många andra har väldigt, väldigt fel.

Fast anslaget i debattartikeln är ju rätt påhittigt, det får man ju ge dem: ”Släpp hyrorna fria och låt DDR-Stockholm bli som Bryssel”.

Som ni förstår redan här handlar det inte ett dugg om forskning eller fakta, utan bara om ideologi.

Här kommer några av deras påståenden i artikeln, och svar på dem:

… den hyresreglering som fortfarande finns kvar efter andra världskriget.

Det fanns en sådan reglering, men den avskaffades 1974.

Med hyresreglering menas statligt satta hyror.

Vidare om vad denna reglering - som inte finns - orsakar enligt debattörerna: den stänger ute ungdomar, skapar bostadsköer med snart en miljon svenskar, leder till svartkontrakt, trakasserier och socialt elände.

Som alla förstår så kan en reglering som inte finns inte skapa någonting alls. Men det menar uppenbarligen dessa debattörer.

Vad de egentligen menar (men väljer att inte skriva) är att i Sverige så förhandlar hyresbostadsmarknadens parter om hyrorna (precis som man förhandlar om löner och andra anställningsvillkor på arbetsmarknaden). Alltså syftar man egentligen på att förhandlingssystemet orsakar problemen ovan.

Men så är det inte heller. Det är bostadsbristen som stänger ute unga, skapar bostadsköer, svartkontrakt, trakasserier och socialt elände. Det byggs för lite bostäder helt enkelt. Förhandlingssystemet kan omöjligen orsaka dessa problem.

Lösningen på dessa problem är heller inte marknadshyror som debattörerna menar. För det första påverkar metoden att sätta hyrorna inte problemen, för det andra så skapar marknadshyror massor av problem i sig.

En rätt korkad lösning alltså.