Vi pratar ofta om trygghet men vi sätter det sällan i ett perspektiv.

Vi frågar oss också mycket sällan vad som är trygghet och vad som är säkerhet. Sen blir det krig i vårt närområde och allt går tillbaka till något som jag minns före Berlinmurens fall i skeendet 1989-1991. Plötsligt blir allt mer okontrollerbart och plötsligt blir frågorna mer glokala. Min trygghet på Ribbingsväg i Edsberg är just nu kanske mest beroende på nyckerna från en man i Kreml.

Tryggheten och Invasionen av Ukraina

Att skriva om trygghet i våra dagar, i vår del av världen, låter sig inte göras utan att nämna den ryska invasionen av Ukraina och de krigsbrott som där utspelar sig precis här och nu. Vladimir Putin är ju beredd att mörda sitt syskonfolk så varför skulle han inte vara beredd att mörda oss. Jag vet att jag i något annat sammanhang skrivit att tredje världskriget i framtidens historieböcker kanske redan har börjat, men det vet inte vi om nu. Och det började år 2014 med den ryska annekteringen av Krimhalvön. Precis som vissa historiker idag menar att första och andra världskriget på sätt och vis var samma krig. Men så kändes det inte för dem som levde där och då. Historia kan aldrig skrivas utan minst en generations reflektionstid.

Att möta historien

Jag har haft förmånen att träffa Sovjets siste utrikesminister både privat och i mitt jobb på nättidningen Din Lokaltidning som vi lade ner år 2015. En gång fick jag dessutom sitta tillsammans med honom och Pierre Schori. Det var jag som var i centrum den gången då de var inbjudna som gäster när jag tog emot Lennart Högman stipendiet (ett lokalt pris i Sollentuna). Det var en absurd känsla och så klart förvandlades jag snabbt till en liten skolpojke som lyssnade. Det var magiskt. Pankin och Schori hade inte setts sedan ubåtskränkningarna i den svenska skärgården under en tid då Pankin var ambassadör i Sverige. De kom snabbt in på diverse mer och mindre kända ubåtskatastrofer, förutom den mest kända i Blekingeskärgården då en rysk ubåt gick på grund och var svår att förklara bort. Vid ett tillfälle visste alla att det fanns en rysk ubåt som var instängd i våra vatten men alla visste också att situationen var farlig och det gällde att med diplomatins hjälp spela teater. Både för varandra och för världsfreden. Här kunde jag inte låta bli att störa herrarna så jag frågade Pankin; -Men vad sa du till Pierre Schori när alla visste att ni hade en instängd ubåt i vår skärgård?” Då tittade Pankin tålmodigt på mig utan att kunna dölja att han undrade om jag var dum i huvudet och så sa han; ”-Jag sa naturligtvis att det inte fanns någon ubåt” och så log han så att till och med hans buskiga ögonbryn smilade.

Denna händelse och åren på universitetet med historia och statsvetenskap i spåren av Berlinmurens fall har satt tydliga spår på hur jag läser av skeenden i Östeuropa. Delvis beror det på att den historiska fakulteten i mitten av 1990 talet, då jag gick där, var säker på att det som händer nu skulle hända där och då. På sätt och vis hände det också redan i form av det forna Jugoslaviens sönderfall. Men alla väntade på att det skulle sprida sig österut tills Ryssland kände sig tvungna att agera. Jag fick där lära mig att Rysslands förhållande till Västvärlden har pendlat mellan slavofiler och Europasinnade i flera hundra år. Och att den mer aggressiva moderna ryska nationalismen har sina rötter i rysk inrikespolitik efter Peter den store som anklagades att med sin inriktning mot att låta Ryssland närma sig Europa gav upp viktiga ryska värden. Men vad jag framför allt fick lära mig är att vi lever i en geopolitisk zon där Ryssland alltid är en faktor. Precis som att om du lever i Sydamerika så är USA en faktor som kan vara god eller ond från ena dagen till den andra. I framtiden kanske den viktigaste geopolitiska zonen är områdena mellan Indien och Kina om vi ska se till var utvecklingen går fortast idag.

Vad har då detta med oss att göra?...

Som vanligt med denna krönika försöker jag ta ut svängarna. Så ni som undrar vad detta har med Sollentuna och hyresrätten att göra gör en helt relevant iakttagelse. Men jag menar att kopplingen finns där och att den är starkare än vi tror. Speciellt om vi ser till begreppet trygghet som alltid ligger överst på agendan när Hyresgästföreningen frågar medlemmar och hyresgäster om vad de ser som viktigast. Så därför vill jag nedan göra ett antal nedslag i på vilket sätt detta kan påverka tryggheten och otryggheten i våra bostadsområden.

För bara några veckor sedan gick det inte att slå upp en tidning eller att besöka en web-site utan att få känslan av att det pågick ett inbördeskrig i Sverige. Utifrån det perspektivet kanske kriget i Ukraina ökat tryggheten i några av våra förorter eftersom den allmänna upplevelsen när du slår upp Aftonbladet eller tittar på sociala medier är att det nu inte händer något i våra så kallat ”utsatta områden” längre.

Vänder du blicken åt ett annat håll så är verkligheten en helt annan. För där undrar våra hyresgäster var våra skyddsrum ligger och hur länge vi klarar oss i en liknande situation som den i Kiev. Finns det fortfarande underhåll av våra skyddsrum? I vilka hus ligger de? Finns bajstunnorna kvar och fungerar ventilationsfiltren kvar så att vi inte kvävs i skyddsrummen?

Tittar du åt ett tredje håll får du ytterligare en verklighet. Nämligen den från alla de ryssar som bor i Sverige. Det kommer nu rapporter om en växande slavofobi där ryssar i Sverige känner sig utpekade och utsatta. Vad har hänt med deras trygghet i våra bostadsområden efter några veckor av Putins vansinne?

Tittar du sen åt ett fjärde håll kan du fundera över hur det känns för de flyktingar från Syrien som på många sätt behandlats som ett problem från dag ett 2015? Vad tänker de när nu till och med förklädda nazister i Sölvesborg öppnar sina hem bara för att flyktingarna kanske har en lite ljusare tonart i sin hy?

Så hela min poäng är att vi måste lära något även av svåra tider. Och vi borde fundera över vad trygghet, medmänsklighet och humanism är…? För dig, för mig och för oss tillsammans.